En blogg mindre

http://kalftrask.blogspot.se/

Det har snart gått ett år sedan jag skrev inlägget om hur en hel region firade segern efter ett SM-guld i ishockey. Då fanns det ingen tanke på att det skulle bli det avslutande inlägget på bloggen, men nu har jag efter en lång tid av fundering bestämt mig för att lägga denna blogg på is. 

Man skulle kunna tro att jag inte vill skriva mer, men istället hoppas jag på att börja skriva mer. Jag har nämligen under förra året startat en till blogg och den har anknytning din den by där vi tillbringar mycket av vår fritid. Med två bloggar har jag ibland "velat" kring var jag ska skriva olika saker och då har det blivit så att jag inte skrivit något alls. Men nu har jag alltså bestämt mig för att satsa allt på Kalfträsk och därmed säger jag adjöss härifrån Jaknell.

Äntligen!

Jag har aldrig hört ett lag som varit så entusiastiska och tacksamma över sin publik som dessa spelare och ledare. På plats denna magiskt soliga aprilkväll kändes det som att det var en publik som hyllade spelarnas insatser samtidigt som de på scenen också ville passa på att tacka och hylla alla som i tv-soffor eller på plats i arenan hejat på laget under hela säsongen.

På is

En lycklig mamma tillsammans med sina tjejer efter matchen med stort M. I denna arena pågår nu ett slutspel och alla i stan hoppas på guld - även jag förstås, men vad kan egentligen vara mer värt än att få umgås med sina barn och dela varandras intressen.

Kan nog tänka mig att tuppen blir sur ibland där han går och sprätter bland alla hönsen. Livet som ensam man i hönsgården är nog inte alltid så lätt. Kanske har hönan Agda fått mer skinn på näbben och säger ifrån när han börjar rycka hennes fjädrar. Nu hör man henne nämligen ropa:

- Vill du ha mig, så får du ta mig, men - med mina fjädrar på!

Heja publiken!

Matcher kan vara spännande och SPÄNNANDE. Även om slutresultatet visade 4-1, var det inte något som kändes självklart någon kvart före stopptid. Värst  är oron när det är en match som BÖR vinnas eftersom tidigare matcher har vunnits med stora målskillnader. Men varje match är som sagt en ny och ingen seger vunnen före nedsläpp.

Det är intressant att lyssna till en del kommentarer som man har omkring sig på läktaren. Bakom mig satt en far och hans vuxna dotter och jag hörde honom med ett lite kaxigt tonfall tippa matchen till 5-1 under uppvärmningen.
- Jaså,  så mycket, hörde jag dottern svara.
Senare i matchen när det stod 1-1 hörde jag samme optimistiske man, nu med en helt annan stämma säga till dottern att idag blir det förslust...(himla pessimist, skulle min mamma ha sagt)
Men dottern lät rätt lugn och var plötsligt den som var betydligt mer optimistisk över hur utgången skulle bli.

Högsta vinsten

Långtifrån motorvägsbreda skatespår och VM-hysteri befinner jag mig i ett tyst landskap där det enda som hörs är klapperljudet från skidorna när de möter det nyuppdragna spåret. När jag stannar till förnimmer jag bara ljudet av mina egna hjärtslag. Det är en härlig känsla och jag njuter av ensamheten även om jag inte skulle ha något emot fler åkare att dela upplevelsen med.

Värdet av detta åkande kan varken mätas i VM-guld eller Bragdmedaljer, men för mitt personliga välbefinnande så hamnar det högst upp på prispallen.

Jag hade fel

Detta inlägg skulle nog inte kommit till om det inte var för att kycklingfiléerna som jag ska tillaga tar längre tid att tina än jag beräknat. Andra bloginlägg som jag också haft tankar på att skriva den senaste tiden kom aldrig ner på pränt eftersom saker och ting istället flöt på och inte gav mig någon paus att sitta ner och formulera mig.

Nu var tanken inte att skriva om att jag inte skriver så ofta för så har det varit och kommer nog att vara i framtiden också. Jag skriver helt enkelt när lust och tid finns. Detta inlägg är istället en betraktelse kring ändrade principer.

Minns såväl vad jag tänkte om människor som började anlita "matkasse-företag" när de dök upp för några år sedan. Min förutfattade mening var att det var ämnat för stressade familjer i karriären att unna sig denna lyx. Själva hade vi under korta perioder försökt planera matveckan och storhandla inför detta när barnen var mindre och ambitionen var nog hela tiden att åter lyckas med detta...

Men, nej! Åren har gått och matidéerna i familjens hushåll har haft en stadigt nedåtgående kurva trots att det egentligen finns ett stort matintresse bland familjemedlemmarna. Så när jag träffade några helt "vanliga" bekanta som lovordade sin matkasse började tankarna mala även i mitt huvud. Kunde detta ändå vara något för oss?!

Några månader senare erkänner jag gärna hur fel jag hade. Detta var verkligen något för vår familj. Vår matlagning har fått ett lyft och det är fler i familjen som engagerar sig eftersom recepten är lätta att följa.

Helt underbar är känslan när vi efter en lång dag på jobbet kommer hem till våra stora barn och en middag som någon redan påbörjat eller ibland också gjort helt klar!

Dags att återgå till den nu tinade kycklingen....

Snökristaller

Försöker hela tiden lära mig mer om fotograferandets konst genom att experimentera med kameran och ljuset. Här fick jag dock nöja mig med att fota med mobilen eftersom jag var ute på en skidtur när jag upptäckte de enormt vackra snökristallerna som täckte buskar och fröställningar. Jag provade att fota både med solen i ryggen och mot solljuset. Man skulle kanske kunna tro att bilden är tagen sent på dagen i solnedgången, men klockan är ett och solen har bara visat sig någon timme ovanför bergskammen innan den nu är på väg att gömma sig igen.

En ny chans

När ett nytt år börjar ges en chans till nystart för många saker i livet. Inskrivningarna på gymmen lär öka drastiskt eftersom det är många som vill passa på att göra ändringar kring sin livsstil. Men jag tror även att det kan finns andra saker som vi vill passa på att förändra när det gamla bladet med december byts ut mot ett ungt, nytt och fräscht januari.

 Jag äger sedan tidigare en fem-årsdagbok som jag skrivit i lite sporadiskt genom åren och jag vet att det är intressant att blicka tillbaka på år där dagishämtningar, blöjbyten och läsläxor hörde till vardagen. Men att skriva varje dag kunde ibland kännas som en tung belastning och jag minns att jag ofta inledde storartat i början på ett nytt år men att det så småningom blev större och större luckor. Ibland försökte jag minnas tillbaka upp till två veckor för att fylla i de missade händelserna, vilket inte alltid var lätt. Boken låg där i lådan som ett dåligt samvete för ännu en sak som jag inte hann med.

Jag kan nog inte påstå att jag någon gång hade tänkt börja med en ny bok, men nu visade det sig att jag förärades detta svarta exemplar i julklapp. Min första reaktion blev, om jag ska vara riktigt ärlig, 

- Oj, hur ska detta bli, kommer jag att hinna skriva nu eller blir det som med den förra?

När det närmade sig nyår började jag ändå känna en viss längtan efter att få börja med den nya boken. Jag såg fram emot att ge mig själv en ny chans att få möjlighet att reflektera över dagen som gått innan jag slumrar in på kvällen. 

För om det är något som slår en varje nyår så är det att 

åren - månaderna - veckorna - dagarna

går väldigt fort förbi.

Så än en gång, tack för julklappen!

Cafe Kusin skottas fram

Så här mitt i vintern påminns man ibland om händelser från en helt annan årstid. För det var här som vi blev inbjudna på invigning i gröngräset med saft och bullar. Det kändes för mig väldigt lång borta men för "ägarna" av kaféet blev det naturligt att låta leken få en fortsättning. Kusinerna satte genast igång med att skotta fram byggnaden och gjorde även det som vuxna också  tvingas göra häromkring - skotta taket.

God Jul

Vitare jul än denna efter en hel månads snöande kan man nog inte få och det är så vackert ute att det nästan gör ont att se det. Jag hoppas på att det blir många stunder ute i det vita under jul och nyårsledigheten, ser fram emot att preparera skidorna och ta en tur.

Önskar er alla en underbar jul!

När allt ska hända

Alltför korta är

dygnets timmar,

vill ändå hinna med 

egna önskemål och andras,

tänker nästa år sätta fem ljus i staken

(och tjuvstarta i november!)

Rörelsebehov i generna

Året är 1978, 

i hobbyrummet intill tvättstugan 

hänger träningskläderna,

stanken är näst intill outhärdlig,

men ibland tvingas man passera. 

Minnet av detta dyker upp när jag hänger upp mitt eget underställ efter att ha cyklat hem de 12 kilometrarna från jobbet. Jag inser att jag aldrig blir den tävlande elitmotionären som min far var i min ålder. Men någonstans kanske jag ändå ärvde lusten att hålla igång även om det bara är mot mig själv jag tävlar. Till saken hör också att jag ska "klämma in" motionspassen mellan allt annat som familjelivet kräver. 

Min käre far är nog väldigt tacksam över all support han fick av min mor under de år då han tränade som mest, för då fick hon ta ett stort ansvar för det vardagliga hemarbetet. Men nu som pensionär tror jag att han får betala tillbaka en del när mor drar iväg med honom på sin egen favoritsport som är 

motionsdans!

Även våra barn håller igång med olika idrotter. Jag kan bara hoppas att lusten till rörelse är något de ärvt och att det är något de kommer att fortsätta med hela livet även om aktiviteterna förändras beroende av lust och förmåga.

På mattan

Ett ljus i mörkret

Mycket av både blött och kallt har vi fått uppleva de senaste dagarna och det krävs både vilja och tålamod för att inte sjunka allt för djupt. Jag försöker intala mig att jag ska ta tillvara tiden inomhus och pyssla med det som inte hunnits med tidigare i höst. På jobbet pratade vi om hur mysigt det blir nu när man kan tända ljus och göra det ombonat. Men jag inser samtidigt att jag behöver motionen jag kan få utomhus för att kunna må bra av inomhusvistelsen. Så idag trotsade jag regnet och satte mig på cykeln för att komma till jobbet, vilket jag inte ångrade även om jag var helt slut när jag sedan kom hem på aftonen eftersom det både blåste och snöade under den färden.

Svartgula ränder

I veckan drar elitserien i hockey igång igen och det svartgula laget tippas av en del experter att ännu ett år vara med och fightas om topplaceringen. Jag kan bara hoppas att de får rätt även om det stundvis såg lite mediokert ut på genrepet på hemmaplan. 

Sensommar och höst förknippas också med andra filurer i svartagula dräkter, nämligen getingarna som ibland förirrar sig in i våra hus i jakt på föda.  Uppståndelsen när detta händer i ett klassrum kan ni nog alla föreställa er, det är bara att glömma den lektion som pågår....

För några år sedan planterade vi ett äppelträd som skulle komplettera våra två andra som är röda och mognar rätt sent, men jag kan inte minnas vad det var som avgjorde vilken sort vi skulle ta. En sak är säker i alla fall - det var inte smaken! För denna sort smakar mer beskt än sött. Till saken hör också att det planterades på en provisorisk plats för att vi sedan skulle flytta det till en bättre yta, men som så många andra gånger i livet blir den provisoriska väldigt permanent. Trädet står kvar inklämd mellan ett annat träd och våra vinbärsbuskar.

Idag när jag satt ute i det underbart soliga höstvädret och plockade krusbär upptäckte jag att äpplena trots allt inte var så illa omtyckta av alla - inne i ett äpple fanns fem getingar som mumsade på innandömet. Ja, jag vet att äpplet inte är någon vacker syn, men det var väldigt fascinerande att få studera dem på så nära håll utan att vara rädd för att bli stucken, ett beskt äpple var betydligt mer intressant för dem.

Oväntat besök

Stod i köket och fixade med något när jag hörde ett dunsande ljud mot fönstret. Tänkte direkt att det måste varit en fågel som flög mot rutan i rummet bredvid.  Gick dit för att kolla om jag skulle se något utanför och fick en rejäl chock när jag insåg att fågeln dunsat mot rutan - FRÅN INSIDAN!

Vilset flög den runt i huset och hamnade till sist utmattad på fönsterbrädan där jag lyckades fånga den - med kameran. Försökte verkligen att hålla mig lugn så att den förhoppningsvis skulle kunna leta sig mot den öppna altandörren, vilket turligt nog var vad som hände efter en stund.

Kusiner är bra att ha

Hade den stora äran att vara bjuden på invigning av "Cafe Kusin" för någon dag sedan. Här har vi redan tagit för oss av blåbärsmuffins, smultron och pizzabitar, men det blå invigningsbandet är ännu inte klippt. De fyra initiativtagarna i åldrar mellan fyra och tio var nöjda och verksamheten inbringade en liten summa att dela på. 

Sommartid innebär för mina barn oftast aktiviteter med kusinerna som bor på annan ort och det betyder alltid mycket. De som är nära varandra i ålder leker förstås och hittar på både ett och annat.  Dessutom brukar övernattningar tillsammans också uppskattas, precis som jag gjorde med mina jämnåriga kusiner.

Men även kusiner som har några år emellan sig kan knyta nära band om de får chans att växa tillsammans.

Betydelsefull semester

Vårt nya favorituttryck när vi funderar på om vi har tid till att göra en viss sak har blivit:

- Men vi har ju semester!

Med det menas att vi visst har tid, om vi bara vill. Och det vi då vill göra är inte några utsvävande eller märkvärdiga saker utan bara de där vardagsbestyren som man inte alltid hinner med när allt rullar på med jobb och annat. Känslan att hinna göra de saker som länge blivit uppskjutna ger en sådan skön tillfredsställelse och det dåliga samvetet kan krympa för ett tag.

Ett exempel är en så simpel sak som att hinna med att baka eget matbröd. Vi kände oss väldigt nöjda efteråt och den kära gamla "assistenten" har t o m fått stå kvar på arbetsbänken för att kunna användas igen. 

- För vi har ju semester!

En ljusnande framtid

Juni månad, eller June som det heter på engelska är för många förknippad med avslutningar av olika slag, men samtidigt är det också början på något. Det är en tid när man ligger i startgropen och längtan efter att något som man sett fram emot en längre tid. På samma sätt som löven spricker ut eller äppelblomman som väntar på att insekten ska komma och göra det som behövs för att den senare ska kunna bära frukt. 

Så varför inte stämma in i sången jag hörde häromdan:

- .... den ljusnande framtid är vår!