Spritproblem och kalla fötter

Hemma i sängen. För sjuk för att hålla koll på fler än mig själv. Om det är "knorren" eller en helt vanlig influensa är svårt att veta. Har förstått varför det drabbat mig - jag har varit alltför slarvig med spriten på sistone. Om jag någonsin kunde lära mig att lyssna till goda råd. Flaskan har stått där och jag har bara struntat i att sprita mina händer med alcogelet. Men nu får man snällt ta sitt straff.

Men jag vet också att jag har fuskat med en annan sak. För något år sedan hörde jag på radion att forskare kommit fram till att man blir lättare sjuk om man är kall om fötterna. Som om det vore något nytt! Jag kan inom mig höra mormors bestämda röst när man kom hem till henne:

- Ta på dej socka så du int´bli kall om föttren och sjuk stinta!

Mitt hem är min borg

Bilden av Alvar Aaltos vas har jag inte tagit själv. För första gången har jag plockat en bild från nätet, bara för att testa hur det fungerar.

Har varit inredningsintresserad så länge jag kan minnas. Gjorde tidigt ritningar på olika drömhus och hyllorna har varit fulla med inredningstidningar. Så jag trodde nog att min blogg skulle innehålla fler inslag kring design och inredning. Men jag insåg snart att detta med att vika ut sitt eget hem inte var något för mig och dessutom hade nog bilderna av vårt hem hellre passat i någon form av drift med kliniskt städade och stylade inredningsreportage.

Men man ska aldrig säga aldrig. Det kan kanske hända att det dyker upp någon liten detalj från vårt hem som jag funnit det värt att skriva några rader om.

Kärlek vid första ögonkastet

Den här vackra maskrosbilden har jag sparat till ett speciellt tillfälle

och idag kändes det passande.

Kan hända att det i fortsättningen blir något fler blogginlägg

från lilla mig eftersom jag idag satsat några sparade slantar

på en liten bärbar sak som jag redan känner mig riktigt kär i.

Feg fejsbokare finnes!

Har försummat min blogg eftersom jag inte kunde låta bli frestelsen att testa fenomenet "facebook". Det var nog mest av nyfikenhet kring hur det fungerar med detta stora kontaktnät av "friends". Men jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka. Jag har än så länge bara några få vänner, men förfrågningar om att bli deras vän dök upp innan jag hann blinka. Jättetrevligt, men lite stressande, och när de sedan också vill ha en massa grejer som t ex ett träd till sitt cyberträdgårdsland får jag som vill ställa upp och hjälpa till i alla lägen - lätt panik! Fattar inte riktigt vad det går ut på. Det värsta är att jag inte heller vågar lägga ut en bild på mig själv än, vilket de flesta på facebook gör. Vet egentligen inte vad jag är rädd för, men det tar mig emot. Men... jag tycker att det är roligt att se hur andra både nya och gamla bekanta ser ut.

Funderar på att göra ett första inlägg (inte ens det har jag vågat göra) på min facebooksida och i alla fall göra lite PR för min bloggsida.

Helt spontant!

Skulle bara gå in och rätta ett stavfel i det förra blogginlägget (jag har en hjälpande, oavlönad korrekturläsare bland mina trogna bloggbesökare - Tak guliga du, jag behöver dej!)...... Men väl vid datorn ser jag hur snöfallet tilltagit och då kan jag inte slita mig från att rusa ut med kameran och föreviga ögonblicket. Bilden blev lite suddig men den är sann och helt äkta.

Vintern och skidsäsongen närmar sig till stor glädje..... för en del av oss!

Förmånen att blomma upp igen

Hade för någon vecka sedan tänkt skriva något tänkvärt om höstens gulröda färger som blivit allt mer påtagliga. Men när jag cyklade hem från arbetet en dag syntes plötsligt midsommarblomster i dikeskanten på flera ställen och idag berättade grannen att deras syren också vaknat till liv igen. Av någon konstig anledning vill jag ofta dra paralleller mellan naturfenomen och våra mänskliga beteenden och detta är inget undantag. Jag tänker mig någon som en gång stått i full blom, vissnat efter en tid, men sedan kommit tillbaka och åter fått möjligheten att visa sitt rätta jag innan det är för sent.

Den traditionella höstbilden kommer kanske senare...

Ett alldeles eget äpple...

...från vår trädgård idag. Men jag minns när jag var liten och äppelträd inte var speciellt vanliga där jag bodde. Satt ibland uppe i ett stort paradisträd som stod på skolgården och knaprade på de beska frukterna i brist på annat. Kan hända att jag någon gång pallade ett äpple från någon av de lyckligt lottade gårdar som hade ett träd. Men om jag känner mig själv rätt antar jag att det äpplet åts med dåligt samvete och knappast smakade speciellt bra. Senare i livet hamnade jag hos en vän på Gotland och fick då plocka ner ett päron! från ett av träden i deras trädgård. Kommer ihåg att det kändes overkligt men också helt fantastiskt.