Rörelsebehov i generna

Året är 1978, 

i hobbyrummet intill tvättstugan 

hänger träningskläderna,

stanken är näst intill outhärdlig,

men ibland tvingas man passera. 

Minnet av detta dyker upp när jag hänger upp mitt eget underställ efter att ha cyklat hem de 12 kilometrarna från jobbet. Jag inser att jag aldrig blir den tävlande elitmotionären som min far var i min ålder. Men någonstans kanske jag ändå ärvde lusten att hålla igång även om det bara är mot mig själv jag tävlar. Till saken hör också att jag ska "klämma in" motionspassen mellan allt annat som familjelivet kräver. 

Min käre far är nog väldigt tacksam över all support han fick av min mor under de år då han tränade som mest, för då fick hon ta ett stort ansvar för det vardagliga hemarbetet. Men nu som pensionär tror jag att han får betala tillbaka en del när mor drar iväg med honom på sin egen favoritsport som är 

motionsdans!

Även våra barn håller igång med olika idrotter. Jag kan bara hoppas att lusten till rörelse är något de ärvt och att det är något de kommer att fortsätta med hela livet även om aktiviteterna förändras beroende av lust och förmåga.

På mattan

Ett ljus i mörkret

Mycket av både blött och kallt har vi fått uppleva de senaste dagarna och det krävs både vilja och tålamod för att inte sjunka allt för djupt. Jag försöker intala mig att jag ska ta tillvara tiden inomhus och pyssla med det som inte hunnits med tidigare i höst. På jobbet pratade vi om hur mysigt det blir nu när man kan tända ljus och göra det ombonat. Men jag inser samtidigt att jag behöver motionen jag kan få utomhus för att kunna må bra av inomhusvistelsen. Så idag trotsade jag regnet och satte mig på cykeln för att komma till jobbet, vilket jag inte ångrade även om jag var helt slut när jag sedan kom hem på aftonen eftersom det både blåste och snöade under den färden.

Svartgula ränder

I veckan drar elitserien i hockey igång igen och det svartgula laget tippas av en del experter att ännu ett år vara med och fightas om topplaceringen. Jag kan bara hoppas att de får rätt även om det stundvis såg lite mediokert ut på genrepet på hemmaplan. 

Sensommar och höst förknippas också med andra filurer i svartagula dräkter, nämligen getingarna som ibland förirrar sig in i våra hus i jakt på föda.  Uppståndelsen när detta händer i ett klassrum kan ni nog alla föreställa er, det är bara att glömma den lektion som pågår....

För några år sedan planterade vi ett äppelträd som skulle komplettera våra två andra som är röda och mognar rätt sent, men jag kan inte minnas vad det var som avgjorde vilken sort vi skulle ta. En sak är säker i alla fall - det var inte smaken! För denna sort smakar mer beskt än sött. Till saken hör också att det planterades på en provisorisk plats för att vi sedan skulle flytta det till en bättre yta, men som så många andra gånger i livet blir den provisoriska väldigt permanent. Trädet står kvar inklämd mellan ett annat träd och våra vinbärsbuskar.

Idag när jag satt ute i det underbart soliga höstvädret och plockade krusbär upptäckte jag att äpplena trots allt inte var så illa omtyckta av alla - inne i ett äpple fanns fem getingar som mumsade på innandömet. Ja, jag vet att äpplet inte är någon vacker syn, men det var väldigt fascinerande att få studera dem på så nära håll utan att vara rädd för att bli stucken, ett beskt äpple var betydligt mer intressant för dem.

Oväntat besök

Stod i köket och fixade med något när jag hörde ett dunsande ljud mot fönstret. Tänkte direkt att det måste varit en fågel som flög mot rutan i rummet bredvid.  Gick dit för att kolla om jag skulle se något utanför och fick en rejäl chock när jag insåg att fågeln dunsat mot rutan - FRÅN INSIDAN!

Vilset flög den runt i huset och hamnade till sist utmattad på fönsterbrädan där jag lyckades fånga den - med kameran. Försökte verkligen att hålla mig lugn så att den förhoppningsvis skulle kunna leta sig mot den öppna altandörren, vilket turligt nog var vad som hände efter en stund.

Kusiner är bra att ha

Hade den stora äran att vara bjuden på invigning av "Cafe Kusin" för någon dag sedan. Här har vi redan tagit för oss av blåbärsmuffins, smultron och pizzabitar, men det blå invigningsbandet är ännu inte klippt. De fyra initiativtagarna i åldrar mellan fyra och tio var nöjda och verksamheten inbringade en liten summa att dela på. 

Sommartid innebär för mina barn oftast aktiviteter med kusinerna som bor på annan ort och det betyder alltid mycket. De som är nära varandra i ålder leker förstås och hittar på både ett och annat.  Dessutom brukar övernattningar tillsammans också uppskattas, precis som jag gjorde med mina jämnåriga kusiner.

Men även kusiner som har några år emellan sig kan knyta nära band om de får chans att växa tillsammans.

Betydelsefull semester

Vårt nya favorituttryck när vi funderar på om vi har tid till att göra en viss sak har blivit:

- Men vi har ju semester!

Med det menas att vi visst har tid, om vi bara vill. Och det vi då vill göra är inte några utsvävande eller märkvärdiga saker utan bara de där vardagsbestyren som man inte alltid hinner med när allt rullar på med jobb och annat. Känslan att hinna göra de saker som länge blivit uppskjutna ger en sådan skön tillfredsställelse och det dåliga samvetet kan krympa för ett tag.

Ett exempel är en så simpel sak som att hinna med att baka eget matbröd. Vi kände oss väldigt nöjda efteråt och den kära gamla "assistenten" har t o m fått stå kvar på arbetsbänken för att kunna användas igen. 

- För vi har ju semester!