Jag hade fel

Detta inlägg skulle nog inte kommit till om det inte var för att kycklingfiléerna som jag ska tillaga tar längre tid att tina än jag beräknat. Andra bloginlägg som jag också haft tankar på att skriva den senaste tiden kom aldrig ner på pränt eftersom saker och ting istället flöt på och inte gav mig någon paus att sitta ner och formulera mig.

Nu var tanken inte att skriva om att jag inte skriver så ofta för så har det varit och kommer nog att vara i framtiden också. Jag skriver helt enkelt när lust och tid finns. Detta inlägg är istället en betraktelse kring ändrade principer.

Minns såväl vad jag tänkte om människor som började anlita "matkasse-företag" när de dök upp för några år sedan. Min förutfattade mening var att det var ämnat för stressade familjer i karriären att unna sig denna lyx. Själva hade vi under korta perioder försökt planera matveckan och storhandla inför detta när barnen var mindre och ambitionen var nog hela tiden att åter lyckas med detta...

Men, nej! Åren har gått och matidéerna i familjens hushåll har haft en stadigt nedåtgående kurva trots att det egentligen finns ett stort matintresse bland familjemedlemmarna. Så när jag träffade några helt "vanliga" bekanta som lovordade sin matkasse började tankarna mala även i mitt huvud. Kunde detta ändå vara något för oss?!

Några månader senare erkänner jag gärna hur fel jag hade. Detta var verkligen något för vår familj. Vår matlagning har fått ett lyft och det är fler i familjen som engagerar sig eftersom recepten är lätta att följa.

Helt underbar är känslan när vi efter en lång dag på jobbet kommer hem till våra stora barn och en middag som någon redan påbörjat eller ibland också gjort helt klar!

Dags att återgå till den nu tinade kycklingen....

Snökristaller

Försöker hela tiden lära mig mer om fotograferandets konst genom att experimentera med kameran och ljuset. Här fick jag dock nöja mig med att fota med mobilen eftersom jag var ute på en skidtur när jag upptäckte de enormt vackra snökristallerna som täckte buskar och fröställningar. Jag provade att fota både med solen i ryggen och mot solljuset. Man skulle kanske kunna tro att bilden är tagen sent på dagen i solnedgången, men klockan är ett och solen har bara visat sig någon timme ovanför bergskammen innan den nu är på väg att gömma sig igen.

En ny chans

När ett nytt år börjar ges en chans till nystart för många saker i livet. Inskrivningarna på gymmen lär öka drastiskt eftersom det är många som vill passa på att göra ändringar kring sin livsstil. Men jag tror även att det kan finns andra saker som vi vill passa på att förändra när det gamla bladet med december byts ut mot ett ungt, nytt och fräscht januari.

 Jag äger sedan tidigare en fem-årsdagbok som jag skrivit i lite sporadiskt genom åren och jag vet att det är intressant att blicka tillbaka på år där dagishämtningar, blöjbyten och läsläxor hörde till vardagen. Men att skriva varje dag kunde ibland kännas som en tung belastning och jag minns att jag ofta inledde storartat i början på ett nytt år men att det så småningom blev större och större luckor. Ibland försökte jag minnas tillbaka upp till två veckor för att fylla i de missade händelserna, vilket inte alltid var lätt. Boken låg där i lådan som ett dåligt samvete för ännu en sak som jag inte hann med.

Jag kan nog inte påstå att jag någon gång hade tänkt börja med en ny bok, men nu visade det sig att jag förärades detta svarta exemplar i julklapp. Min första reaktion blev, om jag ska vara riktigt ärlig, 

- Oj, hur ska detta bli, kommer jag att hinna skriva nu eller blir det som med den förra?

När det närmade sig nyår började jag ändå känna en viss längtan efter att få börja med den nya boken. Jag såg fram emot att ge mig själv en ny chans att få möjlighet att reflektera över dagen som gått innan jag slumrar in på kvällen. 

För om det är något som slår en varje nyår så är det att 

åren - månaderna - veckorna - dagarna

går väldigt fort förbi.

Så än en gång, tack för julklappen!

Cafe Kusin skottas fram

Så här mitt i vintern påminns man ibland om händelser från en helt annan årstid. För det var här som vi blev inbjudna på invigning i gröngräset med saft och bullar. Det kändes för mig väldigt lång borta men för "ägarna" av kaféet blev det naturligt att låta leken få en fortsättning. Kusinerna satte genast igång med att skotta fram byggnaden och gjorde även det som vuxna också  tvingas göra häromkring - skotta taket.

God Jul

Vitare jul än denna efter en hel månads snöande kan man nog inte få och det är så vackert ute att det nästan gör ont att se det. Jag hoppas på att det blir många stunder ute i det vita under jul och nyårsledigheten, ser fram emot att preparera skidorna och ta en tur.

Önskar er alla en underbar jul!

När allt ska hända

Alltför korta är

dygnets timmar,

vill ändå hinna med 

egna önskemål och andras,

tänker nästa år sätta fem ljus i staken

(och tjuvstarta i november!)

Rörelsebehov i generna

Året är 1978, 

i hobbyrummet intill tvättstugan 

hänger träningskläderna,

stanken är näst intill outhärdlig,

men ibland tvingas man passera. 

Minnet av detta dyker upp när jag hänger upp mitt eget underställ efter att ha cyklat hem de 12 kilometrarna från jobbet. Jag inser att jag aldrig blir den tävlande elitmotionären som min far var i min ålder. Men någonstans kanske jag ändå ärvde lusten att hålla igång även om det bara är mot mig själv jag tävlar. Till saken hör också att jag ska "klämma in" motionspassen mellan allt annat som familjelivet kräver. 

Min käre far är nog väldigt tacksam över all support han fick av min mor under de år då han tränade som mest, för då fick hon ta ett stort ansvar för det vardagliga hemarbetet. Men nu som pensionär tror jag att han får betala tillbaka en del när mor drar iväg med honom på sin egen favoritsport som är 

motionsdans!

Även våra barn håller igång med olika idrotter. Jag kan bara hoppas att lusten till rörelse är något de ärvt och att det är något de kommer att fortsätta med hela livet även om aktiviteterna förändras beroende av lust och förmåga.