Ända sedan barnen var små har jag varje år när vi kommit till stugan för första gången på vårvintern förundrats av hur de vuxit och utvecklats på ett drygt halvår. Kanske hade de lärt sig att gå under vintermånaderna. En vår hade de plötsligt blivit så stora att de själva kunde ta sig till kompisar i byn. Jag har också vid dessa tillfällen ibland blickat tillbaka flera år eftersom olika föremål eller platser påmint mig om hur det varit tidigare. T ex den gamla skidpulkan som vi stoppade ner dem i och där de sov gott bland skinn och plädar. Eller en speciell vik vid någon sjö där vi grävt oss ner i någon snödriva för att värma oss och kanske även ge någon lite välling, eller "mutgodiset" man hade i fickan för att underlätta skidturen när orken och tålamodet tröt.
Det är ibland svårt att förstå hur tiden kan gå så fort och att åren bara rusar iväg. Men i år hjälps vi alla åt med förberedelser av både mat och fordon när vi ska ut på någon tripp. Vill absolut inte vara utan de tidigare årens upplevelser. Det är ju dessa som förmodligen gjort att våra barn lärt sig att uppskatta all denna gemenskap och naturupplevelse. Men nu när man umgås med sina barn och allt bara flyter på känner man en enorm tacksamhet. Nu känns det som att man får en extra belöning av allt roligt men ibland krävande slit som gjorts när de var små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar