Bildtelefon

När Birgitta Andersson medverkade i den här serien på sjuttiotalet var jag en trogen tittare. Jag gillade hela konceptet även om jag ibland tyckte att Helge var lite sur däruppe på taket. Det som gjorde starkt intryck på mig var att arbetsvagnen som hon bodde i var så fantastiskt mysigt inredd och att hon hade en telefon med bildskärm. Tänk att hon kunde se sin syster Harriet när hon pratade med henne! Det kändes väldigt overkligt och jag kunde nog knappast tänka mig att det skulle bli verklighet.... men som ni vet så är det ju möjligt numera.

Häromkvällen låg min tioåring på sängen med datorn framför sig och snackade (och skrattade) med kusinen som bor på annan ort. Även om denna möjlighet har funnits ganska länge nu så var det första gången som vi provade på att utnyttja tekniken här hemifrån och jag vet att det kommer att bli fler gånger.

Till synes gammalt

Vid första anblick kanske någon tror att jag letat fram ett foto från något ärvt gammalt album. Dock kan det nu vara möjligt att betraktaren själv slagit sig ner här någon gång för en kopp kaffe med dopp och därför känner igen sig. 

Det var inte förrän jag lät fotot få den gulnade tonen som jag upptäckte den vita barnstolen som plötsligt lyste upp som ett modernt utropstecken på ett annars till synes gammalt motiv. Om inte stolen stått där kunde miljön gott och väl platsat till en inspelning av Barnen i Bullerbyn. 

Om jag ibland fantiserar om andra yrken som jag velat pröva i detta liv så är ett av dem attributör. Tänk att få vara kreativvoch fixa med rekvisitan så att det blir rätt med tidsepoker eller känslor som ska gestaltas. Gå runt på loppisar eller leta efter saker i förråd och kanske göra någon förändring på dem innan de ska placeras på rätta ställen. 

En Kanadensare med nya färger

Säsongen är i gång och laget framför andra har startat helt ok. Även om det blev förlust i gårdagens match har de en av topplaceringarna och det hoppas jag att de kan behålla ända in i slutspelet. Än en gång har det visat sig att laget inte bara behärskar lirandet på isen utan också hur man kan nå fansen med musik. För andra året i rad har de spelat in en musikvideo för att dra in pengar till klubbens ungdomsverksamhet. Man har valt att låta den store backen Lee Goren inleda videon med att vara lite upprorisk, kanske med tanke på att det som hände när han förra året fick lämna Färjestad efter sina "utspel" på FaceBook. Men här i stan pratas inte mycket om detta utan man är tacksam för att han ägnar all sin energi på isen istället.

Egosamtal

När jag äntligen trodde att jag var på banan igen med bloggskrivandet blev det istället ett riktigt långt uppehåll. Jag kan inte riktigt förklara varför, men sanningen ligger väl någonstans mellan skrivkramp och ett ganska fullspäckat liv. Dessutom har jag nog lagt alltför höga krav på mig om att det som skrivs ska vara både tänkvärt och lite fyndigt, vilket inte alltid är lätt att lyckas med.

Nu tror någon kanske att jag plötsligt fått massor av tid till skänks och en hjärna full av komiska kommentarer à la Babben Larsson, men nej, så enkelt är det inte! I stället har jag har mer eller mindre tvingat mig ner i fotöljen, tryckt laptoppen i knät och vrålat:
- SKRIV!
- Vadå? undrar min tomma utarbetade hjärna.
- Jamen, det kan väl inte vara så svårt, eller!
Jag känner hur ögonbrynen drar ihop sig och är nära att krocka innan bekymmersrynkorna ovanför näsroten sätter stopp. Det borde väl ändå finnas någon liten företeelse i närmiljön som är värd att dryfta en tanke om. Men jag tänker länge innan jag förstår att är de stora företeelserna som just nu upptar mitt fokus och dessa är ibland rätt invecklade och allt annat än roliga.

Fast nu vaknar minnet till liv och påpekar att jag faktiskt bestämde en gång för länge sedan när bloggen föddes att jag skulle skriva om BÅDE små och stora företeelser, so what's the problem girl??!! Befria dig från dina bojor och skriv t ex att du tycker att den nya läroplanen för grundskolan är helt orealistisk (läs suger!). Ja det vill säga, om man inte begär att eleverna ska gå 50 timmar i veckan alla nio åren och att varje lärare har max 7 elever så att man kan kontrollera att de uppfyller alla 130 målen.

- Jamen, sån't vill ju ingen läsa om....
- Nä, kanske inte, men medge att det var befriande att en gång få skriva ner något stort som du vet engagerar dig och många i din närhet.
- Joo... (på inandning)