Egosamtal

När jag äntligen trodde att jag var på banan igen med bloggskrivandet blev det istället ett riktigt långt uppehåll. Jag kan inte riktigt förklara varför, men sanningen ligger väl någonstans mellan skrivkramp och ett ganska fullspäckat liv. Dessutom har jag nog lagt alltför höga krav på mig om att det som skrivs ska vara både tänkvärt och lite fyndigt, vilket inte alltid är lätt att lyckas med.

Nu tror någon kanske att jag plötsligt fått massor av tid till skänks och en hjärna full av komiska kommentarer à la Babben Larsson, men nej, så enkelt är det inte! I stället har jag har mer eller mindre tvingat mig ner i fotöljen, tryckt laptoppen i knät och vrålat:
- SKRIV!
- Vadå? undrar min tomma utarbetade hjärna.
- Jamen, det kan väl inte vara så svårt, eller!
Jag känner hur ögonbrynen drar ihop sig och är nära att krocka innan bekymmersrynkorna ovanför näsroten sätter stopp. Det borde väl ändå finnas någon liten företeelse i närmiljön som är värd att dryfta en tanke om. Men jag tänker länge innan jag förstår att är de stora företeelserna som just nu upptar mitt fokus och dessa är ibland rätt invecklade och allt annat än roliga.

Fast nu vaknar minnet till liv och påpekar att jag faktiskt bestämde en gång för länge sedan när bloggen föddes att jag skulle skriva om BÅDE små och stora företeelser, so what's the problem girl??!! Befria dig från dina bojor och skriv t ex att du tycker att den nya läroplanen för grundskolan är helt orealistisk (läs suger!). Ja det vill säga, om man inte begär att eleverna ska gå 50 timmar i veckan alla nio åren och att varje lärare har max 7 elever så att man kan kontrollera att de uppfyller alla 130 målen.

- Jamen, sån't vill ju ingen läsa om....
- Nä, kanske inte, men medge att det var befriande att en gång få skriva ner något stort som du vet engagerar dig och många i din närhet.
- Joo... (på inandning)