Äntligen!

Jag har aldrig hört ett lag som varit så entusiastiska och tacksamma över sin publik som dessa spelare och ledare. På plats denna magiskt soliga aprilkväll kändes det som att det var en publik som hyllade spelarnas insatser samtidigt som de på scenen också ville passa på att tacka och hylla alla som i tv-soffor eller på plats i arenan hejat på laget under hela säsongen.

På is

En lycklig mamma tillsammans med sina tjejer efter matchen med stort M. I denna arena pågår nu ett slutspel och alla i stan hoppas på guld - även jag förstås, men vad kan egentligen vara mer värt än att få umgås med sina barn och dela varandras intressen.

Kan nog tänka mig att tuppen blir sur ibland där han går och sprätter bland alla hönsen. Livet som ensam man i hönsgården är nog inte alltid så lätt. Kanske har hönan Agda fått mer skinn på näbben och säger ifrån när han börjar rycka hennes fjädrar. Nu hör man henne nämligen ropa:

- Vill du ha mig, så får du ta mig, men - med mina fjädrar på!

Heja publiken!

Matcher kan vara spännande och SPÄNNANDE. Även om slutresultatet visade 4-1, var det inte något som kändes självklart någon kvart före stopptid. Värst  är oron när det är en match som BÖR vinnas eftersom tidigare matcher har vunnits med stora målskillnader. Men varje match är som sagt en ny och ingen seger vunnen före nedsläpp.

Det är intressant att lyssna till en del kommentarer som man har omkring sig på läktaren. Bakom mig satt en far och hans vuxna dotter och jag hörde honom med ett lite kaxigt tonfall tippa matchen till 5-1 under uppvärmningen.
- Jaså,  så mycket, hörde jag dottern svara.
Senare i matchen när det stod 1-1 hörde jag samme optimistiske man, nu med en helt annan stämma säga till dottern att idag blir det förslust...(himla pessimist, skulle min mamma ha sagt)
Men dottern lät rätt lugn och var plötsligt den som var betydligt mer optimistisk över hur utgången skulle bli.

Högsta vinsten

Långtifrån motorvägsbreda skatespår och VM-hysteri befinner jag mig i ett tyst landskap där det enda som hörs är klapperljudet från skidorna när de möter det nyuppdragna spåret. När jag stannar till förnimmer jag bara ljudet av mina egna hjärtslag. Det är en härlig känsla och jag njuter av ensamheten även om jag inte skulle ha något emot fler åkare att dela upplevelsen med.

Värdet av detta åkande kan varken mätas i VM-guld eller Bragdmedaljer, men för mitt personliga välbefinnande så hamnar det högst upp på prispallen.

Jag hade fel

Detta inlägg skulle nog inte kommit till om det inte var för att kycklingfiléerna som jag ska tillaga tar längre tid att tina än jag beräknat. Andra bloginlägg som jag också haft tankar på att skriva den senaste tiden kom aldrig ner på pränt eftersom saker och ting istället flöt på och inte gav mig någon paus att sitta ner och formulera mig.

Nu var tanken inte att skriva om att jag inte skriver så ofta för så har det varit och kommer nog att vara i framtiden också. Jag skriver helt enkelt när lust och tid finns. Detta inlägg är istället en betraktelse kring ändrade principer.

Minns såväl vad jag tänkte om människor som började anlita "matkasse-företag" när de dök upp för några år sedan. Min förutfattade mening var att det var ämnat för stressade familjer i karriären att unna sig denna lyx. Själva hade vi under korta perioder försökt planera matveckan och storhandla inför detta när barnen var mindre och ambitionen var nog hela tiden att åter lyckas med detta...

Men, nej! Åren har gått och matidéerna i familjens hushåll har haft en stadigt nedåtgående kurva trots att det egentligen finns ett stort matintresse bland familjemedlemmarna. Så när jag träffade några helt "vanliga" bekanta som lovordade sin matkasse började tankarna mala även i mitt huvud. Kunde detta ändå vara något för oss?!

Några månader senare erkänner jag gärna hur fel jag hade. Detta var verkligen något för vår familj. Vår matlagning har fått ett lyft och det är fler i familjen som engagerar sig eftersom recepten är lätta att följa.

Helt underbar är känslan när vi efter en lång dag på jobbet kommer hem till våra stora barn och en middag som någon redan påbörjat eller ibland också gjort helt klar!

Dags att återgå till den nu tinade kycklingen....

Snökristaller

Försöker hela tiden lära mig mer om fotograferandets konst genom att experimentera med kameran och ljuset. Här fick jag dock nöja mig med att fota med mobilen eftersom jag var ute på en skidtur när jag upptäckte de enormt vackra snökristallerna som täckte buskar och fröställningar. Jag provade att fota både med solen i ryggen och mot solljuset. Man skulle kanske kunna tro att bilden är tagen sent på dagen i solnedgången, men klockan är ett och solen har bara visat sig någon timme ovanför bergskammen innan den nu är på väg att gömma sig igen.

En ny chans

När ett nytt år börjar ges en chans till nystart för många saker i livet. Inskrivningarna på gymmen lär öka drastiskt eftersom det är många som vill passa på att göra ändringar kring sin livsstil. Men jag tror även att det kan finns andra saker som vi vill passa på att förändra när det gamla bladet med december byts ut mot ett ungt, nytt och fräscht januari.

 Jag äger sedan tidigare en fem-årsdagbok som jag skrivit i lite sporadiskt genom åren och jag vet att det är intressant att blicka tillbaka på år där dagishämtningar, blöjbyten och läsläxor hörde till vardagen. Men att skriva varje dag kunde ibland kännas som en tung belastning och jag minns att jag ofta inledde storartat i början på ett nytt år men att det så småningom blev större och större luckor. Ibland försökte jag minnas tillbaka upp till två veckor för att fylla i de missade händelserna, vilket inte alltid var lätt. Boken låg där i lådan som ett dåligt samvete för ännu en sak som jag inte hann med.

Jag kan nog inte påstå att jag någon gång hade tänkt börja med en ny bok, men nu visade det sig att jag förärades detta svarta exemplar i julklapp. Min första reaktion blev, om jag ska vara riktigt ärlig, 

- Oj, hur ska detta bli, kommer jag att hinna skriva nu eller blir det som med den förra?

När det närmade sig nyår började jag ändå känna en viss längtan efter att få börja med den nya boken. Jag såg fram emot att ge mig själv en ny chans att få möjlighet att reflektera över dagen som gått innan jag slumrar in på kvällen. 

För om det är något som slår en varje nyår så är det att 

åren - månaderna - veckorna - dagarna

går väldigt fort förbi.

Så än en gång, tack för julklappen!